Jag bodde länge på korridor på Delphi. Förutom på min egen korridor där vi var sex personer som hade jag inte kontakt med någon i huset. Det var knappt så att man hälsade på varandra i trappuppgången eller om man möttes i ytterdörren. Inget konstigt med det egentligen – vet inte om det är så stor skillnad mot det hyreshus jag bor i nu. Skillnaden är att man som boende i en studentkorridor har relativt mycket gemensamt – sysselsättning, bostadsform, ålder (det finns i alla fall inga pensionärer..). Själv var jag lite avundsjuk på de ställen där gemenskapen frodades.
En känsla av kollektivitet är dock ingenting som bara finns eller inte finns, det är någonting som skapas och som hålls levande. En sak som jag nyligen läste om var en person som efter att ha pratat med hyrsvärden satte upp en liten bokhylla stax brevid ytterdörren i sitt hyreshus. Hyllan blev ett litet självförsörjande bokbytarsystem där man kunde ställa ut en bok man precis läst ut och låna en som verkade intressant. På det sättet lär man känna om inte sina grannar, så i alla fall deras boksmak. när man ändå har en bokhylla – varför inte byta blandband? På detta sättet kan man fortsätta och fortsätta – sätt upp en lista om någon vill köpa/sälja kurslitteratur, om någon vill ha en jogg-kamrat, om någon har en bil och söker pendlare att dela bensinkostnaden.
Denna typ att kollektivitet kostar ingenting, men kan vara väldigt trevlig. Det gäller bara att sätta bollen i rullning.
Mitt första boende i Lund var en katastrof. Jag kom in på min kurs i andra intagningen och hade inte en chans på den novischförtur som AFB erbjöd. Jag ringde runt på ett otal annonser på diverse ställen, främst som inneboende i en periferin, men hade inte speciellt tur. Jag kan inte påstå att det kändes så bra att behöva ta något över telefon från Göteborg där jag bodde, speciellt eftersom många av de privata hyresvärdarna krävde en hyra eller två i förskott.
Tillslut stod jag där ett par dagar innan min kurs drog igång i slutet av augusti. Inget boende, inga kontakter, ingen köplats. När jag satte mig på tåget ner mot Skåne med en väska på ryggen hade jag fixat så jag kunde bo på golvet hos min morbrors frus brors golv i Malmö.
Det första jag gjorde efter kursintroduktionen var att springa bort till AF-borgen och kolla efter lediga boenden på anslagstavlan. Jag blev glad när jag såg en lapp som verkade nyuppsatt, än så länge var inga flikar med telefonnummer avrivna. Jag ringde med en gång och det visade sig att damen som satt upp lappen precis hade kommit hem till sin lägenhet igen. Glad i hågen gick jag bort till Vallgatan vid Botaniska Trädgården där rummet låg.
Rummet som damen skulle hyra ut hade egen dörr ut till trappen. Det var det positiva det det stället. Resten var i ärlighetens namn bedrövligt, jag tror nästan damen skämdes för att visa mig det. Framför mig fanns ett ca 10 kvadratmeter stort rum med en liten toalett. På golvet fanns en sliten heltäckningsmatta, full av fläckar efter jag-vill-inte-veta-vad. I taket hade det börjat spricka i kanterna, i fönstret hängde ett par gardiner som inte hade tvättats sen 1972, minst. I ena hörnet stod ett halvkylskåp och på detta två plattor. Det var köket. Badrummet bestod av en mimimal yta där en toalett trängdes med ett handfat. Damen förklarade att någon dusch fanns det inte, ”men Gerdahallen ligger ganska nära”. Handfatet fick även användas som diskho.
Bostadslös som jag var var det bara att bita ihop och skriva på kontraktet. Jag menar, vad hade jag för alternativ? Och om damen skämdes över rummets usla standard så skämdes hon sannerligen inte för att ta betalt för det. 2500 kr i månaden ville hon ha, dessutom krävde hon att jag skrev på ett sexmånaderskontrakt.
Jag bodde i rummet ett tag med efter ett par månader hade jag turen att fixa nåt annat bättre (men en ny hyresvärd åt damen var jag tvungen att hitta själv). Nu såhär fyra och en halvt år efter jag flyttade till Lund kan jag såklart skratta åt händelsen, det kan vara en rolig historia att berätta. Men i grund och botten är det väldigt problematiskt att man som student måste vara utlämnad till en omöjlig bostadsmarknad där den utan kontakter eller kapital står väldigt svag. Och vad hade hänt om jag inte hade haft ”turen” att få ett boende de där första dagarna? Hade jag kunnat läsa vidare över huvudtaget? Hur många andra har varit i den situationen och varit tvugna att ge upp och ta tåget hem igen? Eller som aldrig ens sökte in?
Frågorna är många och denna blogg är ett sätt att försöka nysta i denna problematiken. Att blogga om bostadssituationen är kanske inte så sexigt, men ack så nödvändigt när bostadsmarknaden i Lund ser ut som den gör.
Har du en historia att berätta om dina erfarenheter av studentboende? Maila oss på boilund@gmail.com så publicerar vi det här på bloggen!
Bo i Lund 