Bo i Lund

När jag först började studera på högskolan bodde jag fortfarande hemma. Lunds bostadsmarknad förbjöd allting annat. Från min hemort tog det lite under en timma att komma till Lund och mina föreläsningar (och alltså 2h transportsträcka på bara tåget tre-fyra gånger i veckan). Kostnaden för det var ungefär halva min inkomst. That’s right, jag tog bara studiemedel och inga lån i ungefär ett år. Med en tusenlapp på fickan kan man till exempel dricka en kaffe innan man skyndar till tåget, och kanske gå ut någon gång sådär. Men inte mycket mer. Asketborgarna brukar ju ofta säga att det är så man ska göra, och visst handlade det om ”smart” ekonomiskt tänkande. Och det går att leva så, om man har turen att bo relativt nära och kan få mat och husrum gratis. Men det föreligger alltid någonting otäckt, nedrigt och skamligt när man inte kan äta på något ställe med sina polare för att man inte har råd, eller måste noggrant mäta hur mycket påtår man har råd med.

Pengar styr ju allt här i världen, och även mitt liv som blev inrutat av tjugokronorssedlar och tågtidtabeller. Sista tåget från Lund gick gärna någon gång sådär vid 10, så mer än en fest lämnades vid halv tio tiden. Man behöver väl knappast nämna hur lite kontakt jag hade med andra studenter i min klass och aktiviteter i Lund. Att bo i bara Malmö är en orsak till stor distans från allt som händer i Lund.

Jag hade tur till slut och fick ett helt okay boende vid just de tider då Sydsvenskans huvudrubrik var det sensationella ”Bostadsbristen minskar i Lund!” – ett faktiskt otroligt faktum. Nu råkar det ju vara så att allt som byggs i Lund är i princip bara ställen som bara kan betalas av överklassen och dess avkomma som glassar sig igenom Juridicums eller EC:s utbildningar. Men även jag fick alltså plats, även om det mer handlade om att det fortfarande finns platser som är undantagna backslickifieringen av Lund.

Bostadsbristen och kollektivtrafiken hänger intimt samman som jag så (för min plånbok) smärtsamt fick lära mig. De är två hinder som är både en fråga om rena pengar och sedan också en fråga om tillgänglighet. Utbyggd kollektivtrafik med grovt minskade priser är inte bara bra för miljön utan även för reella möjligheter att kunna plugga. Även om det, som jag argumenterat innan, suger att behöva resa så är transporter oerhört viktigt för såväl utbildningspolitik som allting annat i samhället. Att bara ta sig ut varje dag till Norra Fäladen blir en märkbar ekonomisk utgift för många.

En sak man kan göra för att göra det hela lite lättare för sig när det gäller att resa är t.ex. såhär (även om Aftonbladet inte fattar att det förstås handlar om att överleva i ett jävla skitsystem).  Frågan är bara hur man ska göra med hyror och bostadsbrist. Några idéer?